Stulen Fiat Uno - En skändad juvel!

Stulen: Fiat Uno, årsmodell 1991, regnr EEC 909

En sak är säker; Livet går upp och ner, i vågor, och det enda man kan göra är att försöka göra det bästa för att försöka dämpa nergången och njuta av uppgången. I mitt annars lyckliga liv, så skedde något igår som berörde mig lite faktiskt. Jag var på väg från jobbet, åkte till Gullmarsplan för att hämta min bil och köra den till besiktningen, en Fiat Uno, som jag haft ungefär en månad. När jag inte hittade den längs gatan jag hade parkerat på så började jag verkligen undra om jag fått antingen psykos, alzheimer eller något för tidig demens. För jag hade verkligen för mig att den stod just DÄR, men inte fanns ett endaste spår av den. Den måste vara STULEN!!! NÅGON HAR STULIT JUVELEN! BESUDLAT DEN MED SMUTS AV OÄRLIGHET! Nedan följer en beskrivning och historia av den enormt stöldbegärliga, och idag skändade, juvelen:

Det är en vit Fiat Uno årsmodell 1991 med tonade rutor bak. Det har körförbud (till fördel för mig nu när Svinen åker omkring i den, haha hoppas polisen stoppar er bara för den sakens skull era as!). Jag köpte den för en månad sen av en bonde utanför Södertälje, då det var ett kap jag väntat på i X antal veckor. Efter enormt prutande fick jag bilen för 1300 kr, och visste direkt att det behövdes lite tid för att smörja upp kärringen inför en besiktning. Jag tog mig all denna tid, drog åt handbromsen, bytte vindrutetorkare och spottade på rutorna. Allt inför besiktningen IDAG, fredag 28/9.. Men icke, de stal den DAGEN INNAN!! Vi hade till och med haft vadslagning på jobbet om den skulle gå genom besiktningen eller inte!!! Ett lotteri åt helvete..

Polisen har tagit upp jakten på Fiaten med all sin styrka, Vägverket och Skatteverkat är gemensamt inkopplade, med uppdaterade efterlysningssystem för vägtullarna som automatiskt raderar samtliga avgifter under efterlysningen. Jag ber Dig om hjälp att vara mitt extra öga. Om du ser denna bil med registreringsnr EEC 909, slå mig en signal (helst medan förövarna fortfarande sitter i bilen hehehehe).. En härlig belöning väntar, jag kanske till och med bjussar på en Kebab eller i bästa fall en Falafel!!

Lycka till i jakten på juvelen kära agent!! This tape will selfdestruct within five seconds!/Bästa hälsningar, din vän Karim

Jay-Z memories & gubbig nostalgi

Jag kan inte låta bli att skämmas över kaxigheten man har som ung, när man glider in hos polaren med en folkbärs och hör hans farsa lyssna på Rolling stones, Elvis eller annat man snabbt avlider av. Man frågar lite hetskt ”varför lyssnar du på sånt här skit, utveckla dig och lyssna på dagens musik istället”, men får tillbaka ett ”vadå ert dunkadunka sån hophop rapps eller vad det heter som bara går runt och runt fy fan det kan man ju inte lyssna på, det var bättre musik förr!”. Vi skrattar och häver i oss en klunk bärs och inser att den här diskussionen är död, vi snackar med en vägg. Farsgubbe är smått neurotisk i en 60-tals värld fortfarande. Vi drar vidare istället, och försöker komma fram till varför äldre bara grottar sig i sin gamla ruttna musik fortfarande, vad är problemet, och varför utvecklas ”de” inte. ”De” som i vuxna, äldre, gamla osv. Vi jämför oss inte som äldre (även fast vi pendlar nånstans mellan 25-30?). Men det är väl det som är den kritiska punkten runt trettio år enligt vissa, då man kommer till insikt med saker i livet, oftast att saker inte är som man trodde det var när man var yngre. Man hade oftast helt fel. Eller så får man bara mer förståelse..

Jag satt på mitt arbete, ett ljust kontor beläget på Magnus Ladulåsgatan i södermalm. För att få lite skönare stämning att jobba till, så pluggade jag in min Ipod i de små högtalarna rakt framför mig som stod på varsin sida om datorskärmen. I vanliga fall brukar det vara nåt i stil med laidback house, lugn jazz el skön soul som startar min dag, men idag var det lite annorlunda. Det som öppnade mina sinnen, och stoppade tiden för ett ögonblick i mitt arbete, var introduktionen av låten Feelin’ it med Jay Z från albumet Reasonable Doubt (1996). Jag kände mig chockad av nån anledning, som att jag blivit väckt på morgonen mitt i en dröm och fått kommentaren ”.. ey det är frukost”. Känslan av nostalgi som slog mig rakt i ansiktet var utan like. Jag kunde inte stoppa känslan som perforerade min kropp och mina sinnen likt en spikpistol med känslostift. ”Feeeliin’ iiit..”.. my GOD så skönt.. Jag har inte hört Jay Z på elva år! Enligt mig försvann stilen med albumen som så ofta händer med artister och jag gav upp honom mer el mindre efter första skivan. Tankarna börjar snurra runt som ett bingohjul med bollar, och det var först när låten Coming of age (passande?) som gnistan blev till eld och flippade ur. De feta trummorna, elpianot och flowet från både Jay-Z och Memphis Bleek som simpelt blåste my mind awayyy. Det finns inga ord. Jag fördes från verkligheten och den grå vardagen..


Beträffande Jay-Z i mitt liv; Nostalgin förde mig tillbaka till en kall vinter i årsskiftet 1996/1997. Jag och min vän Ahle satt i vanlig ordning på buss 807 från brandbergen in mot stan, med folköl i händerna och attityd som heter duga. Långt tillbakalutade längst bak i bussen, vi trodde vi var untouchables och njöt av det (patetiska) ungdomsliv man har när man är runt tjugo år, utan att egentligen vara nöjda med det (det är skillnad). Vi var på väg in till klubben Aladdin som låg vid Norra bantorget inte långt ifrån Centralstationen. Väl framme var det kö in och vi suckade över att behöva stå i kylan. Den sköna känslan av att få komma in i värmen var alltid lika skön under vintern, nästan som att det var en sluss som man behövde genomlida för att få uppskatta och njuta extra mycket av värmen där inne. Vi gled fram till baren, samtidigt som DJ’n spelade tung dov hiphop i bakgrunden och hopen av folk från kön fortsatte att välla in och vraka efter lediga bord och platser vid baren. Efter ungefär tre timmar hade vi blivit smått (?) salongsberusade och Aladdin var mer el mindre fyllt till den perfekta gränsen där man kunde röra sig och ändå se havet av människor som festade. Musiken tystnade och stället släktes ner. Alla stod i det rökiga mörkret och undrade vad som skulle ske härnäst. Efter tio sekunder hördes en röst i högtalarna säga med viss attityd ”Hey Sweden.. ya’ll feeling good in here!!?”... Publiken visslade och hälften vrålade nåt i stil med ”yeeah!”... Efter ytterligare ett utrop i det bäcksvarta Aladdin ”I saaaid you feeeling good in heeere!!!”.. Nu skrek folk till som galna och ljuset slogs på i samma ögonblick som basen från ett påbörjat beat slog oss i bröstet likt en slägga. Pulsen steg. Det tog en sekund att uppfatta att det var ljudet från ”Dead Presidents II”, en röst skrek åt oss att hoppa och hela stället lös upp olidligt starkt för ett ögonblick. Mitt adrenalin pumpade ordentligt genom mina ådror och det var bara för mycket när Jay-Z himself uppenbarade sig precis framför mig uppe på scenen, samtidigt som han smidigt rappade av första versen. Hela stället trängdes av svettiga ungvuxna och nästan alla gungade i takt (de flesta med händerna uppsträckta som en gest för att hedra honom för hans mod att resa jorden runt för ”vår” skull). Allt kändes så spontant och mänskligt att det var svårt att beskriva det som en konsert eller ett vänskapligt jam av honom. Låtarna fortsatte att pumpas efter varandra, tätt synkroniserade med ett flow som aldrig upphörde att förvåna oss; Can’t knock the hustle, Devils, Cashmere thoughts, 22 two’s, Can I live, Ain’t no bitch, Coming of age, Friend or foe, Brooklyn’s finest, Feelin’ it, (han lät bli Regrets och Bring it on pga av det långsamma temat) men avslutade glamoröst med med Politics as usual. Jag var full och out of breath. Ahle vände sig om mot mig och höjde flaskan med Heineken för en nöjd skål..

Efter ett par minuters nostalgitripp var jag åter på mitt kontor, det är 2007 och jag inser att jag hade fel när jag var yngre. Man ska inte behöva anpassa sin smak med tiden och det ÄR ok att uppskatta det gamla. Jag låter hela albumet Reasonable doubt rulla vidare medan jag jobbar. Det är då jag jobbar som bäst. Men gamla godingar..

Mjau Balboa..

Aloha! Då var man här alltså.... yup.... torsdag.... sippandes en gin tonic med is, hjärncellerna bubblandes av halvspydiska kastsvärd som bara väntar på att få kastas in i ditt öga. Bokstavligt talat. För nu har vi tagit steget ut i den binära dimensionen av mänsklig kontakt, tänk att veta att du läser det jag just nu skriver och vi har således knytit ett band mellan oss. Du vet vem jag är, jag vet inte vem du är (förrän du skickar ett hotbrev med bajs el dylikt till min gamla adress, eftersom jag inte bor kvar längre). Men jag låter mitt forum vara öppet för alla, för att vidga spektrat av förståelse för omvärlden (där även jag verkar ingå?) och de förändringar som sker. Vad innebär det här då. Rent konkret. det kan gå en dag eller en månad innan nästa inlägg, beroende på var jag är och vad jag gör och vad jag känner för. Keep your eyes opeen..

Välkommen till min värld.. /Karimsalabim aka Karl Fix